Blir handelskriget ett finanskrig?

Handelskriget mellan USA och Kina befinner sig i ett tillfälligt och mycket osäkert dödläge. Donald Trump pausade häromveckan höga tullar på 184 länder till början av juli, men höjde dem samtidigt till 145 procent på varor från Kina. På elbilar är procentsatsen numera 245, på elektronik inklusive datorer och mobiltelefoner tills vidare ”bara” 20.

Politbyrån i Peking har svarat med 125-procentiga tullar på amerikansk import, samt en hel räcka riktade åtgärder. De stora nationella flygbolagen har beordrats att sluta köpa flygplan och reservdelar från Boeing. Exporten av sällsynta jordartsmetaller, som används för att tillverka halvledare och andra produkter med högt förädlingsvärde, har begränsats kraftigt. Det lär snart bli mycket kännbart eftersom ungefär 80 procent av den amerikanska importen av sällsynta jordartsmetaller kommer från Kina.

”Bollen är på Pekings planhalva”, säger Donald Trump.

”Kina kommer att slåss till slutet”, hälsar i sin tur Xi Jinping.

Han säger att handelskrig i grunden är dåliga men att USA började, vilket i någon mån är sant.

Exakt vad Donald Trump fikar efter är fortfarande höljt i dunkel. Som regel hänvisar han till att Kina exporterar för runt 450 miljarder dollar till USA varje år men bara importerar för omkring 140 miljarder, en obalans han tycker är orättvis och säger sig ha för avsikt att rätta till.

Andra, både inom administrationen och utanför, säger att tullarna främst syftar till att öka intäkterna till staten eller flytta tillverkning till USA eller – som ett led i en större strategi – isolera Kina politiskt, eller eventuellt alla samtidigt, vilket inte riktigt går ihop.

Men varför i så fall införa tullar också på andra länder, inklusive allierade?

– Det finns två sätt att se på detta, säger Brad Setser, senior fellow vid tankesmedjan Council on Foreign Relations i Washington och tidigare rådgivare i handelsfrågor till Barack Obama och Joe Biden. Det ena är att Donald Trumps politik bygger på en ’grand strategy’ som syftar till att isolera Kina ekonomiskt och politiskt, ungefär som Sovjetunionen under kalla kriget. Det andra är att han verkligen tror djupt på ”America alone”, vilket förklarar varför han har gått till angrepp också mot allierade. Personligen tror jag inte att det finns någon ”grand strategy”, Vita husets politik har helt enkelt ändrats för ofta för det.

Strategi eller improvisation i Vita huset?

Samtidigt syns allt fler tecken på en mer sammanhållen amerikansk strategi. Enligt uppgifter till Wall Street Journal i dagarna förhandlar nu Trumpadministrationen med omkring 70 länder om handelsavtal som delvis ska vara utformade för att missgynna Kina, och under påskhelgen gick Peking ut med en offentlig varning. Somliga bedömare tolkar det som en taktik för att få Kina till förhandlingsbordet. Donald Trumps ingångsvärde är fortfarande att den kinesiska ekonomin är alltför beroende av export, i synnerhet till den enorma amerikanska marknaden.

”De behöver ett avtal mer än vi”, som han säger.

Huruvida han har rätt är en öppen fråga. Tullarna har redan börjat slå hårt mot amerikanska importörer. Konsumentförtroendet har rasat till märkbart låga nivåer. De egna förtroendesiffrorna har också börjat dala. Många ekonomer räknar med recession. Federal Reserve varnar rentav för stagflation. Marknaden sitter som på nålar, någon form av långsiktiga spelregler måste till, helst i form av ett avtal mellan Washington och Peking.

– 145-procentiga tullar på världens näst största ekonomi är inte hållbart, särskilt inte om man lägger till de 10-procentiga tullarna på resten av världen som trots allt är historiskt höga, säger Brad Setser.

Den kinesiska regeringen är inte lika känslig för folkligt missnöje, mest för att Kina inte håller demokratiska val, men det betyder inte att den kan göra vad den vill. Stora amerikanska arbetsgivare som Walmart, Apple och Starbucks tillåts fortfarande arbeta på i huvudsak som vanligt. Att inskränka deras verksamhet för kraftigt skulle kunna hota den sociala stabiliteten, ett av kommunistpartiets favoritbegrepp. Särskilt som den inhemska ekonomin gått ganska trögt under flera år.

– Men mycket tyder på att vanliga kineser lägger skulden för handelskriget främst på Donald Trump och att det snarast leder till nationell samling. Man talar om ”chuan jianguo” (ordagrant: Trump bygger landet), att Donald Trump genom sitt agerande gör Kina starkare, säger Frédéric Cho, fristående Kinarådgivare och vice ordförande i Sweden-China Trade Council.

Det ger potentiellt Xi Jinping ett bättre förhandlingsläge i en kamp som just nu går på tid.

– Status quo är ohållbart för bägge sidor men för Xi Jinping är det samtidigt viktigt att det framgår tydligt att förhandlingar sker på jämbördiga villkor och med ömsesidig respekt, säger Frédéric Cho. Amerikanerna kan inte komma med förbestämda villkor.

Kina förbereder nästa drag

Andra har varnat att Peking är berett att skruva upp trycket genom att göra handelskriget till ett ”finanskrig”, i första hand genom att börja sälja av amerikanska statspapper i stor skala för att på så sätt destabilisera obligationsmarknaden – den som fick Donald Trump att backa från höga tullar på många länder tidigare i april.

Den amerikanska långräntan har stigit på senare tid, och dollarn har försvagats.

Brad Setser säger att han fortfarande räds en krasch på obligationsmarknaden under de kommande veckorna, men är tveksam till om Peking är berett att gå så långt.

– Min personliga bedömning är att det än så länge inte är kineserna som ligger bakom dessa marknadsrörelser. Historiskt har man inte agerat så. Institutionerna som förvaltar Kinas reservtillgångar är i regel försiktiga, de använder inte sina obligationsportföljer som politiska vapen, utan följer långsiktiga strategier.

– Samtidigt befinner vi oss nu i en mycket speciell situation, och det är ofrånkomligen ett alternativ. De har enorma och väldigt diversifierade tillgångar, de kan amerikanska aktier, de kan sälja tioåriga obligationer, de kan välja att sälja utan att samtidigt angripa dollarn, och de kan köpa yen och euro. De kan förstärka marknadsrörelser i större utsträckning än vi hittills sett. De har otvivelaktigt valmöjligheter.