De vill demokratisera kapitalismen: "Mycket farligt"

Jorden tillhör alla och därför bör de som ärver privat egendom kompensera allmänheten ekonomiskt, skrev den brittisk-amerikanske upplysningstänkaren Thomas Paine i pamfletten Agrarian justice. Skatten skulle förvaltas i en nationell fond som betalade ut en klumpsumma vid 21 års ålder och ett årligt stöd från 50 års ålder. Den skulle också användas för att hjälpa ”de lama och blinda” som inte kunde arbeta.

När AI och techbolag skapar enorma privata förmögenheter väcks en gammal idé till liv igen: Borde medborgarna få del av vinsterna från ekonomins mest framgångsrika företag?

Genom pensionssystemen har många länder redan följt Thomas Paines exempel och välfärden fångar även upp dem med svåra funktionsnedsättningar, men klumpsumman vid vuxenlivets början har inte varit lika populär.

Flera ekonomer och investerare diskuterar hur fler medborgare ska kunna få ta del av tillväxtens frukter, bland annat genom så kallat baby equity – statligt subventionerat barnspar. Idén är att stärka kapitalismens legitimitet genom att göra fler till delägare i näringslivet.

Kapitalismens språngbräda

Donald Trumps statligt subventionerade barnspar, som lanseras i sommar, har en brittisk föregångare. I början av 2000-talet införde Tony Blairs regering en Child Trust Fund, där varje barn fick mellan 500 och 1 000 pund, baserat på familjens ekonomi. Föräldrarna kunde sedan placera pengarna i aktier.

– Det var ett sätt att ge alla en språngbräda, en mer likvärdig start i livet, säger Julian Le Grand, professor i nationalekonomi vid London School of Economics och adlad för sina insatser inom brittisk välfärdspolitik.

Han var själv initiativtagare till Tony Blairs Child Trust Fund. Inspirationen kom från studier som visade att ett startkapital i början av vuxenlivet kunde få långtgående konsekvenser för individens liv, berättar han:

– Även ett relativt begränsat startkapital visade sig ha positiva effekter på sparande, men också på sannolikheten att starta företag, ta sig in på bostadsmarknaden och senare i livet ha ett stabilt äktenskap. Detta gällde även när forskare kontrollerade för faktorer som inkomst och föräldrabakgrund.

Den brittiska regeringen avvecklade programmet 2011 som en del av besparingsåtgärderna efter finanskrisen. Eftersom mottagarna ännu inte var myndiga var det politiskt relativt enkelt att avskaffa barnsparandet, menar han.

Eftersom fondprogrammet infördes för drygt 20 år sedan har några årskullar nu fyllt 18 år och fått tillgång till det förvaltade kapitalet. Forskarna har ännu inte hunnit dra några säkra slutsatser, men Julian Le Grand säger att de ser tecken på att mottagarna hanterar pengarna ansvarsfullt snarare än att festa upp dem.

– Än så länge bygger det mest på anekdoter, men personerna verkar inte lägga besparingarna på droger, utan de behåller sparandet. Men det är fortfarande anekdotiskt – den fullständiga forskningen är inte klar än.

Före brexit försökte han också övertyga EU att införa ett liknande program.

– Vilken bra idé det skulle vara om EU gjorde detta, eftersom det skulle bli som ett slags hedersmärke för att vara europeisk medborgare. José Manuel Barroso, som då var ordförande för kommissionen, var intresserad av idén. Men tyvärr lyckades jag inte övertyga dem att genomföra det.

Inte problemfritt

Den svenska nationalekonomen och välfärdsforskaren Andreas Bergh, vid IFN och Lunds universitet, sympatiserar med ambitionen att demokratisera kapitalismen, men ser problem med just den här metoden.

– En sak som är rätt tänkt är att man ibland faktiskt inte behöver krångla till det, utan kan ge människor pengar utan motkrav. Det är också rätt tänkt att en nyckel till makt ligger i aktiemarknaden. Och att om ägandet av aktier är väldigt ojämnt så kommer både makt och avkastning på aktier att vara ojämnt fördelad, säger han.

Han menar samtidigt att ett statligt barnspar skapar rättviseproblem eftersom utfallet påverkas av slumpen. Även om börsen går upp i snitt på lång sikt går den inte alltid upp – ibland faller den. Hur mycket en individ får kommer helt enkelt avgöras av när personen är född.

– Vissa personers 18-årsdag – när fonden ska betalas ut – kommer att inträffa precis efter en finanskris, eller en när en bubbla har spruckit. Ska de då få mindre? Hur rättvist är det?

Han är mer positiv till modeller där avkastningen sprids ut över hela livet. Samtidigt ser han enklare sätt att uppnå ungefär samma resultat.

– Ger staten människor lite pengar kontinuerligt under livet går det att göra. Men det liknar ganska mycket att bara sänka skatten.

Medborgarkapital i AI-ekonomin

Parallellt med diskussionerna om statligt subventionerade barnspar finns en bredare idé om att dela ut pengar – eller snarare andelar av det privata näringslivet – till alla medborgare. Konceptet brukar kallas för universal basic capital (UBC) eller medborgarkapital. Även där med inspiration från Thomas Paines pamflett, där han föreslog en nationell fond som skulle ta en del av den privata ekonomins vinster.

En av förespråkarna är finansmannen och filantropen Nicolas Berggruen, tidigare känd som ”den hemlöse miljardären”. I en krönika i Financial Times argumenterar han för vikten av ”predistribution”. Medan bidrag och medborgarlön handlar om att omfördela pengar efter att vinsterna skapats – redistribute – handlar medborgarkapital om att sprida själva ägandet så att fler får ta del av vinsterna direkt – predistribute.

Detta menar Nicolas Berggruen är särskilt aktuellt på grund av AI-utvecklingen, som enligt vissa prognosmakare kommer att koncentrera välståndet ytterligare till dem som äger teknikbolagen, samtidigt som stora grupper kan förlora sina jobb när tekniken bemästrar deras kompetens.

Han och andra förespråkare av UBC – däribland ekonomipristagaren och MIT-professorn Simon Johnson – lyfter ofta norska oljefonden och Alaska Permanent Fund som exempel. I båda fallen handlar det om nationella fonder som förvaltar inkomster från naturresurser och låter medborgarna ta del av avkastningen.

– Jag tycker att vi borde göra samma sak med teknologi. Under de senaste 70 åren har USA i stor utsträckning subventionerat utvecklingen av grundforskning och samtidigt uppmuntrat – och till viss del även stöttat ekonomiskt – kommersialiseringen av ny teknik, säger Simon Johnson.

Därför tycker han att man borde låta allmänheten ta större del av vinsterna genom något slags medborgarkapital.

– När företagen sedan skapar värde och växer – styrda privat genom aktiemarknaden och sina egna bolagsstrukturer – får medborgarna åtminstone något tillbaka i form av utdelningar i pengar, säger han.

Tydliga risker

Andreas Bergh ser dock faror med den typen av upplägg. Även om ambitionen är att demokratisera kapitalismen riskerar det att få motsatt effekt och i stället koncentrera makten på börsen.

– Att koncentrera ännu mer kapital till statliga jättefonder och öka den statliga kontrollen av ekonomin generellt sett – det tror jag är mycket farligt, säger han och fortsätter:

– Sedan uppstår en massa beslutsproblem när fonden måste bestämma vad den ska investera i. Samtidigt får du inga av uppsidorna med ett folkligt aktieägande. I stället får du alla nedsidorna med maktkoncentration i en statlig fond, med de risker för korruption och annat som ibland uppstår i fonder som förvaltar stora summor pengar.

Andreas Bergh tror också att teknikutvecklingen kan skaka om arbetsmarknaden och ytterligare koncentrera ägandet. Men han ser enklare lösningar än stora nationella investeringsfonder, exempelvis starkare arbetslöshetsskydd och omställningsstöd. Han efterlyser också större försiktighet i prognoserna om vilka konsekvenser AI kommer att få.

– Vi vet ju inte med säkerhet hur stora effekter AI kommer att ha på arbetsmarknaden. Lika lite som vi visste det när vi stod inför internet eller datoriseringen eller löpande bandet eller ångmaskinen eller elektrifieringen. Om vi tittar på vad man trodde om tidigare tekniska förändringar och jämför med hur det faktiskt blev, så finns skäl att vara ödmjuka.

Diskussionerna växer

Än så länge är idéerna om medborgarkapital och statligt subventionerat ägande politiskt marginella. Men diskussionen växer i takt med att förmögenheter koncentreras till ett fåtal teknikbolag och frågor om AI, automatisering och ekonomisk ojämlikhet blir alltmer centrala.

Oavsett om lösningen blir statliga fonder, barnspar eller något helt annat tycks en äldre fråga vara på väg tillbaka in i ekonomin: Hur ska ett samhälle fördela värdet av gemensamt skapad tillväxt?

Den frågan, som Thomas Paine ställde redan på 1700-talet, har plötsligt blivit modern igen.