Katrine Kielos: Ett inlägg fick världens hetaste börs att skaka

Ingen börs i hela världen har gått bättre än Sydkoreas. Landets största börsindex rusade nästan 80 procent under 2025 – mest av alla större aktieindex i världen.

Detta är ingen vanlig börsuppgång. Det är nästan en fördubbling.

AI-boomen förknippas ju främst med Silicon Valley. Men när AI-bolagen bygger datacenter behöver de inte bara grafikprocessorer och el.

De behöver minne.

För att bygga en AI krävs miljarder uträkningar i sekunden under månader i sträck i datacenter stora som lagerlokaler. Här bland långa rader av servrar, blinkande lampor, kylsystem, fläktar och kablar måste enorma mängder data både lagras och flyttas i extrem hastighet när världens samlade texter, bilder och kod pressas genom en matematisk kvarn.

Ut kommer en maskin som kan gissa nästa ord, nästa bild, nästa rad kod.

I något som liknar intelligens.

Det är AI-chippen från Nvidia som gör de här beräkningarna (och som bekant har det gått bra för bolaget Nvidia …) Men allt bygger på att Nvidiachippet snabbt nog kan hämta data att räkna på. Och då behövs en särskild sorts ultrasnabbt minne staplat direkt bredvid chippet. Det kallas HBM, high bandwidth memory.

Det är här som Sydkorea kommer in.

År 1938 började Lee Byung-chul sälja torkad fisk och nudlar i staden Daegu. Företaget han grundade hette Samsung: tre stjärnor.

Ekonomer brukar beskriva Sydkoreas utveckling under 1900-talet som ”sen industrialisering”. Landet var inte först med ny teknik, men däremot väldigt bra på att lära sig snabbt, köpa in teknik utifrån, bygga fabriker och låta staten och storföretagen dra åt samma håll. Samsung är ett typiskt barn av den här modellen.

För Lee Byung-chul betydde det att han hela tiden gick in i nästa bransch som Sydkorea ville bygga upp. Först handlade det om mat, socker och textil. Sedan om försäkringar, varv och elektronik.

Till slut kom det att handla om halvledare.

År 1974 köpte Samsung in sig i ett litet konkurshotat bolag som hette Korea Semiconductor. Det var ett galet beslut. Halvledare var ett område där Sydorea saknade både ingenjörer och utrustning. Lee Byung-chuls egna direktörer var emot affären.

Det Samsung gjorde härnäst var ännu mer anmärkningsvärt. Priset på minneschip kraschade 1985 och japanska och amerikanska företag skar ner sin produktion. Vad gjorde Samsung? De byggde ut.

Detta är en strategi som världens företagsekonomer brukar förespråka i teorin. Det är billigare att bygga fabriker när alla andra skär ner – och den som äger kapaciteten när marknaden vänder kommer vara den som sätter priset. Men få klarar av att faktiskt genomföra något sådant här. Det kräver tålamod att förlora pengar i tio år, det kräver banker som lånar ut billigt och det kräver en ägare som just inte kräver (någon utdelning). Med andra ord krävs det en stat som vill samma sak som företaget.

Och det fanns i Sydkorea.

År 1992 var Samsung världens största minnestillverkare.

Det andra stora sydkoreanska företaget i branschen, SK Hynix, har gjort en liknande resa. Bolaget växte fram ur Hyundais elektronikverksamhet, var nära att gå under i Asienkrisen 1997, men räddades. I dag är SK Hynix, tillsammans med Samsung, ett av de två bolag som dominerar den globala marknaden för minne.

För i och med AI är minneschip inte längre en lågmarginalbransch utan en av världens viktigaste flaskhalsar.

Goldman Sachs har under 2026 fått höja sin vinstprognos för sydkoreanska bolag gång på gång. ”Marknaden felprissätter vinsternas varaktighet”, skrev banken i en analys förra veckan. Goldman menar att AI skapar en strukturell efterfrågan som kommer att hålla i sig: det här börjar likna ett oligopol. Och sådana sägs ju vara stabila att investera i. (Om än i det här fallet för att en enda kund, Nvidia, inte riktigt har någon annanstans att gå.)

Men det är också här som denna börshistoria blir politisk på riktigt. För om vinsterna inte längre ser ut som en tillfällig cykel, då väcks nästa fråga: Vem har egentligen skapat den?

Kim Yong-beom, chef för den sydkoreanske presidentens policyavdelning, lade upp ett Facebookinlägg sent på måndagskvällen den 11 maj. Han skrev att de sydkoreanska bolagens stora vinster under AI-boomen bygger på en industriell grund som hela nationen byggt upp under ett halvt sekel. Det är svårt att argumentera mot den delen av analysen.

Kim Yong-beom föreslog dock en ”nationell utdelning” till medborgarna av bolagens vinster. En check i brevlådan varje år skulle man kunna tänka sig att han menade. Ungefär som invånarna i Alaska sedan 1982 får sin årliga andel av delstatens oljeintäkter. För en familj på fyra brukar det bli runt 40 000 kronor om året.

Den rekordheta sydkoreanska börsen gillade dock inte dessa tankegångar. Dagen efter föll index 5 procent innan det återhämtade sig. Delvis för att Kim Yong-beom gick ut och förklarade att han inte förespråkade några nya skatter: bara annan omfördelning av de redan existerande.

Fast historien slutar inte där.

Nu i veckan har arbetarna på Samsung Electronics nämligen hotat med att gå ut i strejk. Den andra strejken i bolagets historia. Här råder ingen fransk strejkkultur ... Stridsfrågan är inte heller en vanlig löneförhandling utan AI-vinsterna specifikt.

Samsungs chipdivision står för 94 procent av bolagets vinst förra kvartalet, och marginalerna på HBM-minnet ligger nu nära 70 procent. Det är exceptionellt höga siffror.

Facket kräver därför att 15 procent av rörelsevinsten varje år ska skrivas in i kollektivavtalet som en bonus till de anställda. Ledningen erbjuder 10 procent. Konkurrenten SK Hynix har redan gått med på 10 procent.

Ekonomhistorikern Carl Benedikt Frey, professor i AI och arbetar vid Oxfords universitet, skrev en hel bok om precis det här redan 2019: The technology trap. Hans resonemang är historiskt.

Ny teknik skapar enorma vinster, men de fördelas aldrig automatiskt. Under den första industriella revolutionen tog det nästan ett halvt sekel innan arbetarnas löner började stiga, trots att produktiviteten exploderade. Vinsterna stannade hos kapitalägarna tills fackföreningar och rösträtt tvingade fram en omfördelning.

Ekonomer brukar kalla den här perioden för ”Engelspausen”. Namnet syftar på Friedrich Engels som innan han gick och grundade kommunismen med sin kompis Karl Marx åkte till Manchester i norra England. Hans rike tyske pappa ägde en sytrådsfabrik där uppe och tyckte att hans 22-årige son borde lära sig branschen. I stället blev den unge Friedrich Engels radikaliserad av vad han såg.

Han skrev 1845 en rasande bok (Den arbetande klassens läge i England) om den nya teknikens baksida: trångbodda källarlägenheter, barnarbete, kolera, lungsjukdomar och inte minst män som blev arbetslösa när maskiner (och kvinnor!) tog deras jobb.

Sydkorea 2026 är inte Manchester 1845. På Samsung handlar det om välbetalda ingenjörer som kräver att deras bonus ska skrivas in i avtalet. Men mekanismen är densamma som Carl Benedikt Frey och andra ekonomhistoriker beskriver: ny teknik skapar enorma vinster, och därför kommer en politisk strid om vart de ska ta vägen som ett brev på posten.

Samsungs rörelsevinst första kvartalet i år var större än rörelsevinsten hela förra året. När vinsterna ökar för att två företag just nu har monopol på en flaskhals i världsekonomin, kommer den frågan inte att försvinna.

Den kommer att ställas i fler länder, i fler branscher, och av fler grupper.

Så brukar industriella revolutioner fungera.