Glöm sparkontot – aktiefonder bäst för "baby bonds"

Onsdagen den 28 januari stiger Donald Trump ut på scenen i Mellon Auditorium i Washington DC. När Lee Greenwoods God bless the USA tonar ut i högtalarna tar presidenten till orda:

– För första gången någonsin ger vi alla nyfödda barn en ekonomisk start i livet. Vi lägger 3 000–4 000 miljarder dollar i händerna på en hel generation barn, säger Donald Trump och möts av applåder.

Ett år efter reformpaketet One Big Beautiful Bill lanseras barnfonderna, som i sann Maga-anda döpts till Trump Accounts. Alla kommer att gynnas, men allra mest de ekonomiskt svaga – hårt arbetande familjer som förlorat på globaliseringen.

– Det här är en av de största och mest omfattande ekonomiska reformerna som någonsin gjorts, säger Donald Trump.

Att inrätta statligt kontrollerade sparkonton – så kallat ”baby equity” eller ”baby bonds” – till nyfödda barn är inget Donald Trump uppfunnit. I Singapore införde staten The Baby Bonus Scheme 2001 för att stimulera barnafödande. I Storbritannien sjösatte Tony Blairs Labourregering Child Trust Fund 2002 för att stötta fattiga familjer. Reformen skrotades 2011 när kontona stängdes för statliga insättningar.

I den amerikanska delstaten Connecticut införde den demokratiske guvernören Ned Lamont CT Baby Bonds – ett statligt fondsparande riktat till barn från fattiga och oförsäkrade familjer. De 1 000 dollar som sätts in på de statliga Donald Trump-kontona upprättas för samtliga nyfödda och kontona är öppna för egna insättningar. Connecticuts variant är däremot begränsad till ekonomiskt svaga grupper. 3 200 dollar sätts in vid födseln, förvaltas centralt och kan sedan tas ut mellan 18 och 30 års ålder.

Pengar åt de svaga

Motiven bakom dessa barnkonton varierar, men utgångspunkten är densamma: att ge barn ett startkapital när de går ut i vuxenlivet genom att låta ränta och avkastning arbeta under hela uppväxten. Staten avsätter redan pengar till medborgarnas framtida pensioner under hela yrkeslivet. Med samma logik borde staten lägga undan pengar till utbildning, bostadsköp eller näringsverksamhet till minderåriga medborgare.

– Fördelningsmässigt är poängen uppenbar. Baby bonds gynnar framför allt de barn i familjer där man inte sparar långsiktigt åt barnen, säger Daniel Waldenström, professor vid Institutet för näringslivsforskning.

Daniel Waldenström skrev 2022 rapporten Fondägandets struktur i Sverige där han undersökte svenskarnas sparande under perioden 1980–2015. Rapporten visar att svenskarna är ett av världens mest fondsparande folk. Varannan vuxen svensk sparar i fonder, direkt eller via investeringssparkonto (ISK).

Fondägandet bland minderåriga är också omfattande. I tonåren äger hälften av alla barn fonder. Föräldrarnas utbildningsbakgrund spelar samtidigt roll för barnens fondägande – föräldrar med högskoleutbildning lägger undan mer till sina barn, dock inte i lika hög utsträckning som för föräldrarnas egna fondägande. Därför kan sparandet i fonder och uppbyggnaden av ett startkapital bidra till mer jämlika livschanser.

– Baby bonds är faktiskt ingen dum idé. Det finns flera skäl till att bygga upp ett sparande åt alla barn. Jag brukar ge rådet att ge fondsparande i julklapp och födelsedagspresent i stället för prylar, säger Daniel Waldenström.

Majoriteten sparar till barnen

Branschorganisationen Fondbolagens förening sammanställer regelbundet svenskarnas barnsparande. Den senaste rapporten kom 2024 och utfördes av Kantar Sifo Prospera. Hela 86 procent av alla svenska föräldrar med barn under 18 år uppgav att de sparar till sina barn.

Fonder är den klart vanligaste sparformen. 71 procent har valt fonder, jämfört med 46 procent som sparar på sparkonto. 14 procent svarade att de sparade åt sina barn genom direktägda aktier. Nästan nio av tio svenska föräldrar sparar regelbundet, oftast genom månadssparande. 67 procent sätter undan mindre än 1 000 kronor i månaden per barn.

– Grundregeln är: In med pengarna! Så tidigt som möjligt. Den som inte kan göra en större insättning när barnet föds kan i stället spara årsvis eller månadsvis. Men hellre in med mycket tidigt än att späda ut, säger Christina Sahlberg, privatekonom på Skandia.

Aktiefonder det bästa alternativet

Oavsett om föräldrar löpande lägger undan pengar till sina barn eller investerar ett större belopp redan vid födseln är det lätt att förstå varför den överväldigande majoriteten väljer aktiefonder. Låt oss förklara varför med tre exempel. Tänk er följande:

Tre barn föds i maj 2008 och får 100 000 kronor insatta på var sitt barnkonto.

Barn A:s pengar placeras på ett sparkonto för att växa med ränta på ränta. 18 år senare är de värda 120 000 kronor. Den årliga avkastningen uppgår till cirka 1 procent.

Barn B:s pengar placeras i en svensk indexfond och följer i stort sett OMX-index värdeutveckling. 18 år senare är de värda 560 000 kronor. Den årliga avkastningen uppgår till 10 procent.

Barn C:s pengar placeras till hälften i samma svenska indexfond som barn B och till hälften i en amerikansk indexfond som följer New York-börsens utveckling. 18 år senare är de värda 770 000 kronor, vilket motsvarar en årlig avkastning på 12 procent.

Dolda motiv?

Nu är det värt att tillägga att de senaste 18 åren varit extrema i flera avseenden. Bankernas inlåningsränta var under fem år noll samtidigt som världens börser slog nya rekord. Dessutom försvagades den svenska kronan mot dollarn med närmare 53 procent. Enbart valutaeffekten hade förvandlat 50 000 till 76 500 kronor även om aktieindex hade stått still.

– Att månadsspara på sparkonto är inte bra, speciellt inte för den som sparar på 18 eller 10 års sikt. Spararen parerar inflationen, men får knappt pengarna att växa, säger Christina Sahlberg på Skandia.

Att spara till sina eller andras barn är alltså klokt. Att investera dem i både svenska och utländska aktiefonder är tveklöst det bästa alternativet – åtminstone om vi använder historien som stöd. Frågan är bara vem det är som ska ansvara för pengarna, vem som ska få tillgång till dem och vad det syftet egentligen är?

Handlar det om att ge alla barn ett startkapital när de når vuxen ålder? Eller om att skapa ett statligt verktyg för ökad socioekonomisk mobilitet?