Private credit

EFN har flera gånger berättat om private credit, privata lån till företag, som på kort tid vuxit till ett betydande finansieringsalternativ globalt. Parallellt har kritiken tilltagit – inte minst från banker, investerare och amerikanska myndigheter med varningar om bristande transparens, svårbedömda risker och om att kredit flyttas utanför banksystemet.

JP Morgans vd Jamie Dimon varnade i fjol för att private credit kan få allvarliga konsekvenser om marknaden fallerar.

 – När det verkligen brakar loss kommer vanliga investerare stå kvar med notan, sade han, samtidigt som banken investerar miljardbelopp i en egen kreditstrategi.

Hur stor marknaden faktiskt är råder det samtidigt oenighet om. Enligt IMF uppgår den globala private credit-marknaden till omkring 2 000 miljarder dollar, medan andra bedömare sätter siffran betydligt högre.

– Private credit är ett brett tillgångsslag med omkring 43 olika delsegment. Hur stor marknaden är beror på vad som inkluderas. I dag uppgår marknaden för direktlån i USA till cirka 1 600 miljarder dollar och bedöms växa till 4 000 miljarder dollar till 2030, säger Allison Davi, global affärsutvecklingschef på Franklin Templetons private credit-bolag Benefit Street Partners.

En central fråga i debatten är om den snabbt växande marknaden kan bli ett systemhot om risker i slutänden hamnar hos bankerna och sprids i det finansiella systemet. Kritiker har dragit paralleller till subprime-lånen som låg till grund för finanskrisen 2008.

I en tidigare intervju med EFN varnade finansmannen Christer Gardell för den snabba tillväxten inom private credit och att det bör hållas under strikt uppsikt för att undvika en ny finanskris. Något som private credit-aktörerna själva vänder sig emot.

– En vanlig missuppfattning är att det framför allt lånas ut till företag som inte kan få bankfinansiering. Men i själva verket har vi ofta högre kvalitetskrav än bankerna. Under subprime-eran tog de som beviljade lånen inte själva risken. Den låg på bankernas balansräkningar och strukturerades på sätt som gjorde riskerna svåra att överblicka, säger Patric Carlsson, Nordenansvarig på Arcmont, Europas näst största private credit-bolag.

– Private credit handlar inte om att paketera och sälja vidare. Vi behåller exponeringen och investerar långsiktigt tills lånen refinansieras. Arcmont arbetar främst med pensionskapital som investeras i fonder och sedan lånas ut till företag. I praktiken lånar vi ut eget kapital. Om Arcmont hypotetiskt skulle försvinna i morgon vore det problematiskt för oss som bolag, men samhället skulle fortfarande fungera.

Den bilden delas i stora drag av kreditvärderingsinstitutet Fitch, som i en rapport konstaterar att private credit i nuläget inte utgör någon systemrisk – trots flera ”bubbelliknande” drag som snabb tillväxt, hårdare konkurrens och ökande belåning hos låntagare. Samtidigt pekar Fitch på att marknaden blivit mer sammanlänkad med det finansiella systemet, vilket gör att den kan fungera som spridningskanal vid bredare ekonomisk stress.

Enligt branschen bygger en stor del av kritiken på att olika typer av lån och strukturer blandas ihop i debatten. Höstens konkurser i amerikanska First Brands och Tricolor har ofta lyfts fram som varnande exempel.

 – De affärerna var till stor del finansierade via banksyndikerade lån och ingick i CLO-strukturer. Det är inte private credit. Banker garanterar ofta lån för att sedan syndikera dem vidare, snarare än att behålla exponeringen, säger Allison Davi.

Hon pekar även på tekniska skillnader gentemot mer likvida kreditmarknader.

 – Likvida tillgångar handlas kontinuerligt och får löpande marknadspriser. Inom private credit finns inga dagliga noteringar, men tillgångarna värderas av oberoende externa värderare och rapporteras kvartalsvis till investerare.

Kritiken om låg transparens har samtidigt lett till ökad granskning. Under hösten inledde Bank of England en granskning av den privata kreditmarknaden i Storbritannien, där flera stora aktörer, bland annat Blackstone och Apollo, deltar.

 – Att paralleller ens dras till finanskrisen visar att vi inte varit tillräckligt tydliga med vad vi gör, säger Michael Massarano, biträdande investeringschef på Arcmont.

Samtidigt har flera amerikanska storbanker tagit klivet in på private credit-marknaden. En central fråga är om lånen hamnar på bankernas balansräkningar.

 – Bankerna är mycket väl medvetna om dynamiken, men har incitament att inte stödja private credit när det inkräktar på deras marknadsandelar, säger Massarano.

Allison Davi konstaterar att bankernas närvaro kan förändra marknaden – men bara under vissa förutsättningar.

– Bankernas inträde kan göra private credit mer konkurrensutsatt. Men om bankerna faktiskt behåller kreditrisken måste deras kreditprövning vara lika strikt som vår. Om de däremot bara arrangerar lån och syndikerar dem vidare får det en mer begränsad påverkan.

– En viktig skillnad är att då var lånen till privatpersoner och bolån, medan private credit ger lån till företag. Och än så länge är det inget som syns på bankernas balansräkning. Eftersom bankerna själva är aktiva i marknaden kan det inte vara så farligt som det ibland framställs, säger hon.