I veckan kom EU-parlamentet och Europeiska rådet överens om detaljerna kring det förslag på nya tullkvoter på stål som EU-kommissionen presenterade den 7 oktober i fjol. Därmed är allt bäddat för att parlamentet och ministerrådet ska kunna klubba de nya skyddsåtgärderna innan det gamla regelverket löper ut den sista juni i år.

Det är en avgörande fråga för lönsamheten för europeiska stålbolag som SSAB och eventuellt det uppmärksammade Stegra, som i veckan säkrade ny finansiering från bland annat familjen Wallenberg. Men det skulle samtidigt innebära ökade kostnader för stora stålköpare som AB Volvo, Volvo Cars och Electrolux.

– EU behövde komma i mål nu, annars hade vi haft ett stort problem, då hade dörrarna öppnats på vid gavel för import av subventionerat stål, säger Mathias Ternell, som är handelspolitisk direktör på Jernkontoret, den svenska stålindustrins branschorganisation.

Nya skyddsåtgärder för EU

Bakgrunden är att EU redan 2018 valde att införa skyddsåtgärder på stål.

Detta som ett direkt svar på de ståltullar som den amerikanske presidenten Donald Trump satte upp under sin första mandatperiod. Annars riskerade den europeiska stålmarknaden att översvämmas av billigt och ofta subventionerat stål från Asien och framför allt Kina som förväntades riktas om från USA till Europa.

Det regelverket har nu förlängts i flera omgångar, men när det löper ut den sista juni i år går det inte att förlänga ytterligare, enligt handelsorganisationen WTO:s regler.

Därför valde EU-kommissionen den 7 oktober i fjol att föreslå ett nytt så kallat tullkvotssystem. Detta innebär att det är möjligt att importera volymer under en viss kvot tullfritt, medan volymer över den bestämda kvoten straffas med en tull.

yhtuytytujyt

Det kontroversiella med det nya förslaget är att det innebär en kraftig förstärkning av skyddsåtgärderna jämfört med det gamla regelverket. Enligt förslaget ska kvotvolymerna i stort sett halveras samtidigt som tullen på de volymer som överskrider kvoten fördubblas.

Det väckte reaktioner, så också i aktiemarknaden. När nyhetsbyrån Reuters den 1 oktober i fjol avslöjade att förslaget var på gång rusade SSAB:s aktie med 9 procent på förhoppningen om stigande europeiska stålpriser.

Reaktioner från stålköpare har inte heller låtit vänta på sig. I ett gemensamt uttalande i januari i år riktade tio branschorganisationer inom den europeiska tillverkningsindustrin, bland annat fordonsindustrins Acea och vitvarubranschens Applia, skarp kritik mot att förslaget var för långtgående. De varnade för att det nya tullsystemet riskerade att öka medlemmarnas årliga kostnader med 5–9 miljarder euro, motsvarande upp till nära 100 miljarder kronor.

Råvaruanalytikern Christian Kopfer på mäklarfirman Arctic Securities anser dock att europeiska stålköpare länge har gynnats av att kunna köpa importerat stål för ett pris som i praktiken ligger under produktionskostnad.

– Jag är för frihandel, men det har inte funnits fri handel i stålbranschen. Under 10–15 år har europeiska ståltillverkare tvingats konkurrera med kraftigt subventionerat stål, säger han.

Mathias Ternell hävdar att fördelen med tullkvoter, till skillnad från rena tullar som stänger marknaden, är att det balanserar köparens behov av volym, eftersom import inom kvoten kommer in tullfritt, med tillverkarnas behov av skydd mot prisdumpade importvolymer, så länge de tullfria kvoterna reflekterar ”normala handelsflöden”.

– Det är lite sunkigt att klaga på tullkvoter, eftersom dessa bara skär bort den subventionerade överkapaciteten och därmed upprätthåller fri handel, säger han.

Knäckfrågan är alltså vad som är ”normala handelsflöden”.

Enligt Mathias Ternell är problemet med det gamla regelverket att kvoterna, enligt WTO:s regler, successivt ökade år för år, vilket har gjort det tandlöst: för mycket importerat stål till artificiellt låga priser har släppts igenom systemet.

Därför har det nya förslagets kvotvolymer satts efter hur handelsmönstret såg ut före 2014.

Det var då Kina började exportera stål i stor skala. Eftersom subventionerna till den kinesiska stålindustrin är omkring 15 gånger högre än till andra länder, enligt OECD, stör det marknadsmekanismerna.

De senaste åren har den kinesiska exporten fått förnyad fart. Detta eftersom stålkonsumtionen i Kina toppade 2020 och sedan har minskat kraftigt. Däremot har inte produktionskapaciteten kommit ned utan förväntas till och med öka de kommande åren.

Enligt Mathias Ternell har konsumtionen av stål i Kina följt samma historiska mönster som andra länder gjort tidigare, vilket är grunden till den ständiga överkapacitet som i årtionden har plågat stålbranschen. Det är lätt att öka produktionen i takt med att landet moderniseras och stålkonsumtionen ökar, men svårare att dra ned på produktionen när konsumtionen avtar i och med att alla järnvägar, broar och vägar har byggts.

– Det finns alltid ett motstånd mot att stänga ned kapacitet och avskeda folk. Då väljer man hellre att subventionera produktionen och på så sätt exportera sin egen arbetslöshet till andra regioner, säger Mathias Ternell.

Överkapaciteten i stålbranschen är inget litet problem. Enligt OECD väntas den globala överkapaciteten på stål öka till över 720 miljoner ton till 2027. Det motsvarar nästan 40 procent av den då beräknade globala stålkonsumtionen och mer än fem gånger Europas.

ssen på den europeiska stålindustrin är tydlig i siffrorna. Trots att produktionskapaciteten stadigt har minskat de senaste åren ligger kapacitetsutnyttjandet på omkring 65 procent, vilket är långt under vad som är hälsosamma nivåer.

– Det här har potential att lösa ett problem som vi har dragits med i årtionden inom stålindustrin, särskilt om det tillämpas brett av fler länder, säger Mathias Ternell.

I det får han medhåll av Christian Kopfer.

– De flesta inser att de är helt nödvändiga, annars är stålindustrin i Europa existentiellt hotad. Det är ett krav för att europeiska stålbolag ska ha råd att ställa om sin tillverkning till grönt stål, säger han.

Mathias Ternell är dock inte nöjd med att bara införa tullkvoter inom EU för att hantera överkapaciteten globalt. Han lobbar därför nu intensivt inom OECD och det så kallade Global Forum on Steel Excess Capacity, GFSEC, som i princip omfattar alla länder i västvärlden. Så sent som i början av april höll han en dragning för forumets medlemmar i Paris. Förhoppningen är att få det att rekommendera tullkvoter på bred front.

– Fördelen med tullkvoter är att det står alla länder fritt att införa, det krävs inga krångliga internationella avtal och det går inte emot WTO-reglerna, säger han och fortsätter:

– Om hela västvärlden inför tullkvoter som medger import för normala handelsflöden, så skulle det bli omöjligt för länder med en stor subventionerad överkapacitet att dränka andra regioner med detta stål för att slippa ta hand om sin egen potentiella arbetslöshet. Det kommer att tvinga fram neddragningar där överkapaciteten finns, säger Mathias Ternell.

Vad skulle det på sikt betyda för Kina om de tvingades stänga ned stålproduktion i stor skala?

– Då behöver Kina göra det som Europa gjorde under stålkriserna på 70- och 80-talet. Jag har inte vågat tänka fullt ut vad det skulle innebära, men klart är att det kan bli oroligt när många människor förlorar sina jobb.