Judith Wolst: Släng prognoserna – det är dags att sluta gissa och börja agera

Ju mer vi försöker förutse framtiden, desto mer riskerar vi att missa den.

Ändå gör vi precis så. Vi planerar, analyserar och fattar beslut som om världen vore en förlängning av det förflutna – bara lite snabbare, lite mer komplex. Som om mönstren fortfarande håller.

Problemet är att de inte gör det längre. I en värld präglad av så kallade wicked problems – problem utan tydliga orsaker eller enkla lösningar, där varje försök att lösa dem dessutom förändrar själva problemet – uppstår effekter som inte låter sig extrapoleras. När vi kombinerar dagens alltmer häpnadsväckande AI-genombrott, påtagliga klimatförändringar och geopolitiska tvära kast får vi ett läge som inte går att räkna hem med traditionella modeller. Osäkerheten är inte ett tillfälligt brus. Den är det nya normalläget.

Att luta sig mot klassiska prognoser blir då som att köra bil genom att bara titta i backspegeln. Det fungerar alldeles utmärkt så länge vägen är hyfsat rak och inga hinder dyker upp. Men i en tid av exponentiella förändringar och plötsliga kurvor räcker det inte. Förr eller senare kör vi i diket.

Vi behöver inte fler prognoser. Vi behöver bli mer framtidiga.

Att vara framtidig är både ett sätt att tänka och ett sätt att agera. Att tänka framtidigt innebär att inte fastna i hur världen är, utan öva sig i att före-ställa sig hur den skulle kunna bli. Och att vara framtidig är att visa vägen genom handling. Förmågor som går att träna upp, precis som kondition eller tålamod.

I stället för traditionella strategimodeller behöver vi guidas av fältet framsyn – ett etablerat men fortfarande alltför okänt ramverk som länge använts av regeringar, storföretag och inter-nationella organisationer. Här handlar det inte om att hitta rätt svar, utan om att utforska olika tänkbara utvecklingar och förstå vad de skulle kunna innebära. Att systematiskt arbeta med alternativa framtider – inte för att pricka rätt, utan för att bli bättre förberedd. Att rusta sig mentalt, så att vi inte står handfallna när det oväntade sker. Igen och igen.

Jag är i gott sällskap när jag menar att vi behöver uppdatera både våra tankemodeller och verktyg. Den aktade amerikanska futuristen Amy Webb, länge känd för sina årliga trendrapporter, ifrågasatte för någon månad sedan trendrapporternas relevans. När teknologiska, ekonomiska och politiska system vävs samman på nya sätt räcker det inte att identifiera trender – vi måste förstå hur de samverkar och vilka konsekvenser de kan få tillsammans. Det förändrar också synen på strategi: från att välja en fast plan till att sätta en tydlig riktning – och löpande justera vägen dit.

Men i alla snabba förändringar och all turbulens finns även något hoppfullt. För världen är inte bara mer osäker, den är också mer formbar än på länge.

De enorma teknologiska kliv som har tagits bara under de senaste åren har snabbt förändrat vad som faktiskt är möjligt, inom alltifrån hållbarhet, hälsa och forskning till energi och utbildning. Med hjälp av nya teknologier, kombinerat med riktning, mänsklig samarbetsförmåga, framtidig blick och handlingskraft, kan dina och mina beslut i dag få genomslag på framtiden på sätt som tidigare generationer bara har kunnat drömma om.

Aldrig tidigare har förändring kunnat ske så snabbt när mod och riktning väl möts.

Framtiden lär inte formas av dem som väntar på tydliga svar, utan av dem som, trots osäkerheten, väljer riktning och börjar bygga. Som testar, justerar och lär i rörelse – och som inser att framtiden inte är något vi kan räkna ut, utan något vi tillsammans är med och skapar. Nu med teknologier vi aldrig tidigare haft.