Johan Kellman Larsson: En fotbollsmatch är som en drabbande roman

Mitt minne är uselt. Utan mobilkalendern skulle jag sannolikt missa varenda tvättid och tandläkarbesök. Och trots att jag tidigt utbildade mig till historiker, innan jag sadlade om till journalist, skyr jag alla Trivial Pursuit-frågor av typen: ”Vad hette USA:s andre president?” (John Adams, jag googlade) eller ”Vem regerade England under spanska armadan?” (drottning Elisabet I, googlade igen). Det fäster helt enkelt inte.

Däremot har jag ett rainmanskt minne när det kommer till fotboll. Särskilt svenska mästerskapsframgångar på herrsidan är djupt inpräntade. Men det stannar inte där. För jag kan även minnas sådant som väder och stämningslägen kopplade till olika bragder. Dessutom kan jag framkalla dem sömlöst, på ett ögonblick, som om de aldrig riktigt har passerat.

Jag minns den viktiga VM-kvalmatchen mot Ungern i Budapest 2005, hur sällskapet bredvid mitt på sunkpuben i ren eufori välte bordet så att ölglasen krossades mot golvet när Zlatan Ibrahimović bombade in 1–0 i sista minuten. Jag minns VM 1994, hur jag som elvaåring smög upp i den kvava sommarnatten och såg Martin Dahlin flyga genom luften som Stålmannen och nicka in 3–1 mot Ryssland och Arne Hegerfors tjöt att ”nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdoooome”. Jag minns VM-kvalet hösten 2012, hur jag satt uppe sent i New York, de häftiga kastvindarna utanför hotellfönstret, och lyssnade på Radiosporten när Sverige vände 0–4 till 4–4 mot Tyskland. Anders Svenssons frispark mot Argentina i VM 2002, förstås, och åskovädret som exploderade över sommarstugan efteråt. Och jag kan på ett ögonblick framkalla de stötar av lycka som pulserade genom kroppen i våras när jag på en kylslagen nationalarena såg Viktor Gyökeres vräka in 3–2 och skicka Sverige till VM.

Ett annat område där mitt minne är förhållandevis högfungerande är litteraturen. Kerstin Ekman och Rachel Cusk kan jag citera i sömnen. Jag minns också, med närmast fotografisk exakthet, var jag befann mig när jag läste ut vissa böcker. Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära (på en bar i Bordeaux), PO Enquists Kapten Nemos bibliotek (på en soldränkt brygga på Dalarö), Anne Berests Vykortet (på nattåget mot Östersund) och Denis Johnsons Tågdrömmar (i väntrummet på Bilprovningen).

Det är som om hela min minneskapacitet koncentrerats till just dessa två områden – fotboll och litteratur – samtidigt som all annan, mer praktisk kunskap ständigt glider undan. När jag nyligen återvände till boken Hemma–Borta förstod jag varför. Den lysande brevväxlingen mellan Karl Ove Knausgård och Fredrik Ekelund kretsar kring fotbolls-VM i Brasilien 2014. Karl Ove Knausgård skriver hemma från tv-soffan medan Fredrik Ekelund befinner sig på plats i värdlandet. I något av sina brev skriver Karl Ove Knausgård att trots att fotboll och litteratur är så vitt skilda saker, så är de märkligt sammanflätade. Tanken är förstås varken originell eller ny, utan i själva verket äldre än Platons dialoger. Men vissa blankslitna idéer överlever av en anledning. Ibland behöver man bara läsa rätt bok för att förstå varför.

En fotbollsmatch påminner, funderade jag närmare, mycket om en drabbande roman. Hjältarna och antihjältarna! De viktiga bifigurerna! De lite sömniga partierna! De elektriska vändningarna som förändrar hela historien! Och så den där känslan av att allt fortfarande ligger öppet när slutet närmar sig – när allt ska avgöras. Litteraturen, påminde mig Hemma–Borta om, har också sina sidledspassningar och cykelsparkar.

Vilka karaktärer som kommer sticka ut i sommarens mest engagerande berättelse återstår att se. När Sverige går in i gruppspelet den 15 juni är utgången lika öppen som en Dennis Lehane-thriller. Det enda som är säkert är att jag kommer att sitta fastnålad vid tv:n. Och efteråt kommer jag att minnas matcherna i detalj, som om de redan vore skrivna.